Om himmelen finns är jag förlorad.
Förra inlägget var oredigerat och fult,
klantigt och trubbigt.
- förlåt
Jag har en vän som kallas tiden.
Lite mer än ett år har gått sen vi satt på den där bänken i regnet.
Regndropparna kittlade mig på näsan, medan alkholen cirkulerade inutti.
Jag visste inte då vad den kvällen skulle göra med mig.
.. jag visste ingening.
Jag minns fortfarande känslan av att skrika utan att få fram ett ljud.
Som om någon knutit band på stämbanden och sytt ihop min mun.
Det gick inte .. hur mycket jag än tog i.
Du såg rakt igenom mig,
Du stängde av när jag försökte få dig att lyssna,
Du var för trött för att bry dig.
.. Du orkade inte lyssna, trots att jag hade så mycket att säga.
Du förminskade mig, förintade mig, exploderade mig, skar sönder mig, kastade bort mig,
DU förstörde mig.
... Jajajaja, jag vet, jag vet att det gjorde ont i dig också.
Jag vet att du hatade mig för vad jag gjorde mot dig, när jag rullade runt på gräsmattan och kräktes i din mammas blomkruka (hon ville döda mig hon också)
Jag vet att du inte tyckte om när jag skrattade för högt eller pratade om något du inte tyckte om.
Jag vet att det gjorde ont i dig när jag pratade om någon annan, när jag försvann in i mig själv och vägrade prata.
Men vad skulle det spelat för roll? När du ändå aldrig orkade lyssna?
Jag försökte säga så mycket till dig, jag försökte tala om att det inte spelade någon roll för mig att du var sjuk.
Du betydde hela min värld för mig ändå, den sommaren.
Och trots att jag idag vet att jag inbillade mig, så kan jag inte släppa allt det där som blev osagt.
Det finns så mycket kvar att säga .. Men jag vet att det är för sent.
DU var en fin vän i ett litet ögonblick.
Du var den enda jag orkade luta mig mot, även om du många gånger lät mig ramla.
Jag saknar dig inte längre, och jag vet inte om jag någonsin gjort det.
- Det var så länge sen nu, att det inte spelar någon roll längre.
/ A
Regndropparna kittlade mig på näsan, medan alkholen cirkulerade inutti.
Jag visste inte då vad den kvällen skulle göra med mig.
.. jag visste ingening.
Jag minns fortfarande känslan av att skrika utan att få fram ett ljud.
Som om någon knutit band på stämbanden och sytt ihop min mun.
Det gick inte .. hur mycket jag än tog i.
Du såg rakt igenom mig,
Du stängde av när jag försökte få dig att lyssna,
Du var för trött för att bry dig.
.. Du orkade inte lyssna, trots att jag hade så mycket att säga.
Du förminskade mig, förintade mig, exploderade mig, skar sönder mig, kastade bort mig,
DU förstörde mig.
... Jajajaja, jag vet, jag vet att det gjorde ont i dig också.
Jag vet att du hatade mig för vad jag gjorde mot dig, när jag rullade runt på gräsmattan och kräktes i din mammas blomkruka (hon ville döda mig hon också)
Jag vet att du inte tyckte om när jag skrattade för högt eller pratade om något du inte tyckte om.
Jag vet att det gjorde ont i dig när jag pratade om någon annan, när jag försvann in i mig själv och vägrade prata.
Men vad skulle det spelat för roll? När du ändå aldrig orkade lyssna?
Jag försökte säga så mycket till dig, jag försökte tala om att det inte spelade någon roll för mig att du var sjuk.
Du betydde hela min värld för mig ändå, den sommaren.
Och trots att jag idag vet att jag inbillade mig, så kan jag inte släppa allt det där som blev osagt.
Det finns så mycket kvar att säga .. Men jag vet att det är för sent.
DU var en fin vän i ett litet ögonblick.
Du var den enda jag orkade luta mig mot, även om du många gånger lät mig ramla.
Jag saknar dig inte längre, och jag vet inte om jag någonsin gjort det.
- Det var så länge sen nu, att det inte spelar någon roll längre.
/ A
.
Jag gick genom falustad,
förbi ditt hus, ner på gångvägen längst ån,
förbi bänkarna och den där grässlätten nedanför skogsdungen.
Jag log åt minnerna, log åt tanken på att den där tiden ändå gav mig en liten gnutta lycka.
Jag undrar ofta om du saknar den jag var då, den jag var på väg att bli
eller om du någonsin tänker på vem jag är idag?
förbi ditt hus, ner på gångvägen längst ån,
förbi bänkarna och den där grässlätten nedanför skogsdungen.
Jag log åt minnerna, log åt tanken på att den där tiden ändå gav mig en liten gnutta lycka.
Jag undrar ofta om du saknar den jag var då, den jag var på väg att bli
eller om du någonsin tänker på vem jag är idag?
Ibland känns det ingening alls.
"Tapetblomman.
.. är det mellersta barnet, oftast en tjej.
Tapetblomman finns inte, hon drar sig undan för att föräldrarna ska slippa ta hand om ytterligare ett barn i sitt missbruk. Hon slutar existera och skapar istället sin egen värld, där hon slipper leva i verkligheten.
På grund av att tapetblomman inte får den uppmärksamhet och kärlek hon behöver, längtar hon alltid efter bekräftelse och närhet, trots att det egentligen är något hon blivit livrädd för. Tapetblomman är blyg och tystlåten och ser aldrig någon i ögonen, vilket inte bara behöver tyda på blyghet utan även bristen på tillit till andra människor.
Tapetblomman vill inte vara medelpunkt utan drar sig ofta undan, hon vill inte att andra ska se henne eller bry sig om henne.
Tankar och känslor delar hon sällan, eller aldrig med sig av, det är sånt som hon håller för sig själv.
Tapetblomman är ofta alldeles för snäll och låter andra människor ”klättra” på henne, hon blir därför väldigt lätt utnyttjad i alla relationer. Vilket är något som följer med upp i vuxenålder.
Eftersom tapetblomman inte vill synas, har hon väldigt svårt för att visa sin begåvning, i skolan eller på arbetsplatsen, hon låter ofta andra tala för henne, trots att hon egentligen sitter inne med väldigt mycket kunskap.
Tapetblomman lever ofta i känslomässigt kaos, men det är ingenting som hon låter någon annan se. Hon tappar tron på sig själv och har sällen någon bra självkänsla. Hon har svårt att se vad som är bra med henne men lätt att se andra människor. "
Du ser mig inte längre.
Du vet att jag finns, men du ser mig inte.
Jag kan gå förbi utan att du ens kollar åt mitt håll.
Jag kan prata med dig utan att du hör.
.. Du vet inte vad jag säger.
Du slingrar dig förbi,
tar omvägar och trasslar in dig i lögner.
Du tror att det är bäst så,
att jag inte blir berörd av det du säger och gör.
Du tror att jag inte vet.
Medan jag i själva verket har drunknat i förnekelse
slagits med sanningen
och blivit bästa vän med ångesten.
.. Det gnager och tär på mig,
men du ser mig inte.
- Du ser mig aldrig.
- 100811 - 02.41
