Explodera mig

För snart fem månader sedan lämnade jag min hemstad bakom mig,
Jag flydde tryggheten och packade ner all trasig familjelycka i lådor och påsar
& helt plötslig låg hela mitt liv sorterat i kartonger.
För snart fem månader sedan, förändrades allt.

Jag flydde från allt som jag tidigare trott var allt jag hade.
Jag kastade mig handlöst ut från en klippa, utan att veta hur långt det var ner till marken.
Jag valde helt enkelt att försöka starta om på nytt, vända blad och börja skriva på ett nytt kapitel.

Jag hade tidigare levt under, vad jag idag kan förstå, fruktansvärt svåra förhållanden. 
Där missbruk av både alkohol, hash och starka tabletter valdes framför kärleken till familjen.
Där kylskåpet ekade högre och mer tomt än en gångtunnel. Där kläder aldrig tvättades och där djur gorde sina behov inomhus.

Jag hade slutat äta för länge sen, jag spelade ett fult spel både mot mig själv och många andra.
Jag rasade i vikt och orkade knappt bära min egen kropp. 
När jag för snart fem månder sedan satte mig på ett tåg till den lilla byn där jag bor idag, och höll på att svimma när jag skulle kliva av pga att jag inte ätit på 48 timmar, insåg jag själv hur illa det var.

Det enda som på riktigt fick mig att leva under den tiden var att ibland få leva i någon slags drömvärld. Jag drack kopiösa mängde alkohol för att försöka döva de fruktansvärda ångestattacker jag varje dag plågades av.
När jag drack, vågade jag släppa ut det som fanns där inne. Inte genom att öppna mig och prata om det.
Utan genom att våga vara mig själv, vissa gånger gillade jag faktiskt den personen jag var under alla hundratals alkoholrus.

Mitt i ett av dessa alkoholrus träffade jag Honom. Han som vände hela min värld upp och ned, hans som gång på gång får mitt hjärta att slå dubbla slag & som ibland rubbar hela min existens.
Han som faktiskt fick mig att orka leva igen.
Han som ställde en tallrik framför mig efter dessa dygn av matstrejk och tvingade mig att äta. 
Han som lät mig vara ledsen och som faktiskt fångade varenda tår.
Han som lät mig få sinnessjuka raseriutrbrott "helt utan anledning"
Han som talade om för mig att jag duger precis som jag är.
- Han som faktiskt lyckades älska en hopplös och totalt nerdragen tjej och göra henne till sin.

Jag har under de senaste fem månderna kämpat stenhårt varenda dag, för att kunna klättra uppåt igen.
Jag har fightats med en sjuhelvetes jävla ångest, jag har sagt till mig själv att jag är värdelös, att jag aldrig kommer att klara av detta.
Men vet ni?

Det blev bättre. JÄVLIGT MYCKET BÄTTRE.
Jag orkade klättra, jag började äta igen, jag gick upp i vikt, jag skaffade ett jobb, jag fick ett hem
och jag lärde mig vad trygghet innebär, jag sluta bedöva mig själv med alkohol.
Jag lärde mig att älska och uppskatta att bli älskad tillbaka.
jag har mött otroligt fina och fantastiska människor, människor som bara vill mig väl.

Jag har svårt att förstå hur mitt liv har kunnat förändras så snabbt. Hur jag lyckades ta mig så långt på så kort tid
Men på något jävla vis, så gick det. Jag klarade det.
Visst möter jag fortfarande motgångar och visst gör sig ångesten påmind ibland.
Men ingenting är längre som det var då, för snart fem månader sen.

JAG ÄR STOLT ÖVER MIG SJÄLV!

Kanske var det tur, att jag föll så djupt. För det var du som fick min fallskärm att vecklas ut. ♥

Jag minns när jag alltid kände mig liten & ansåg ensamheten vara min bästa vän.
Jag kände så, trots att jag hade ett helt nätverk av fina vänner.
Och precis som nu fanns det alltid någon där som försökte mata mig med närhet.
Då rövknullade ångesten mig så hårt att jag tillslut vägrade att sova på nätterna.
Jag tankade mig själv med tankar tills jag nådde bristningsgränsen och iställlet
exploderade i ett hav av känslor som jag inte själv kunde hantera.
- Jag föll, kollapsade och gick sönder.
jag gick i bitar varenda morgon, och somnade ständigt med tårar brännande under ögonlocken.

Jag trodde att allt det där var över.
Att jag hade förbättrats. Att allt det där var historia.

Men igår var rövknullandet igång igen, och tankarna bytte ut varandra.
Ångesten knackade på och påminde mig om vad den var kapabel till att göra med en sån
som mig.
Tillslut visste jag varken vart eller vem jag var.
Och jag ville inte sova, förens det blev ljust ute.

.. Jag tror att allt det där handlar om att jag pressat mig själv för hårt.
Jag har tvingat mig själv att förtränga hur grym ångesten kunde vara 
och hur ont det faktiskt kunde göra.
Jag trodde väl att jag var bättre än såhär.

Jag måste nog helt enkelt lära mig att jag inte är bäst i världen på allting.
Jag kan inte alltid vara tillräckligt för precis allt och alla, hela tiden.
Och ibland kommer det att göra ont, hur pissigt det än låter.

Jag måste inse och förstå att jag inte alltid kan bli matad med närhet och bekräftelse.
jag blir tvungen att svälja stoltheten och hålla huvudet högt hur tung ryggsäcken än är.

' baby, you light up my world like no body else.

♥ 

Jag älskar dig ♥

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av ett inlägg, fylld med ord om ingenting, eller kanske allting.

Jag väntar på att snön ska börja droppa från taken,
på att asfalten ska vara torr och på starka vårkänslor.
Jag längtar efter att få gå på gator i slitna converse,
efter solsken som värmer på naken hud & att få
vara ett lekande barn tillsammans med fina människor.

Jag skulle göra vad som helst för att springa barfota
över grönt gräs, eller att bada naken i en sjö någonstans
under en sval sommarnatthimmel. 

- Men tills dess låter jag februari tristessen & verkligheten ta över.
För trots det grå och smutisga, så är det endå ganska vackert.

Idag är en bra dag, rakt igenom. Trots fysisk smärta.
Idag är bättre än på länge, en känslo-hiss som tar mig uppåt, sakta men säkert.

Det finns något som är så fint.
Något som suddar ut och kastar bort det som tidigare skrämt mig.
NÅGON som gör allt det där, utan att jag egentligen ber om det.
Något stor och vacker, som gång på gång får mig att sväva högt över marken av lycka.

Älskling, du är den finaste jag vet ♥

/ Amanda

Jag saknar dig mindre & mindre .. Jag har glömt dig en vacker dag.

Jag är otroligt tacksam över att jag fick chansen att lära känna dig.
Jag hoppas du har det bra, vart du än är.

Sov gott, fina, vackra, älskade du ♥

Bortanför allt som luktar avgaser & sliten betong.
Ovanför höghusen, bortom trisstessen och likgiltigheten,
Bakom röda hus med vita knutar, bredvid radhus-idyllen & svensson livet.

.. där kanske det finns en plats för dig&mig

Men nu låter jag det vara som det är, 
för att se vad som händer.
varken du eller jag kan veta, vad som väntar
bakom hörnet eller när nästa smäll kommer.

förlåt.

Jag saknar dig, jag saknar dig, Jag saknar dig, jag saknar dig, Jag saknar dig,
jag saknar dig, jag saknar dig. JAG SAKNAR DIG!  Jag saknar dig, jag saknar dig,
Jag saknar dig, jag saknar dig,
Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig. JAG SAKNAR DIG!   Jag saknar dig, jag saknar dig,
Jag saknar dig, jag saknar dig, Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig.
JAG SAKNAR DIG!   Jag saknar dig, jag saknar dig, Jag saknar dig, jag saknar dig,
Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig. JAG SAKNAR DIG!

Jag bygger bo under ett fluffigt täcke & miljader mjuka kuddar.
Jag intalar mig själv att det är där jag får vara ifred.
I min gen lilla värld av känslor som inte går att beskriva.
Där ångesten lugnar ner sig och låter mig vara, bara för en liten stund.

För under den trista Januarihimlen, där tiden står stilla och alla dagar ser likadana ut,
finns det inte plats för varken tårar eller explosioner.
- alltning är precis så upp&ned-vänt som det brukar
och jag fortsätter ständigt att leta efter någon som kan plåstra ihop mig
bara för en liten stund, tills jag är stark nog att klara det ensam.

Jag gömmer mig bakom starka kärleksförklaringar
och försöker förstå att det här är precis det mirkael jag alltid letat efter.
Jag får lov att lägga undan masken och manuset och inse att det inte går att
förändra någon annan än sig själv.. Hur gärna jag än vill det ibland.

Jag undviker sanningen, för att lätta på känslorna i några ögonblick.
Jag låter verkligheten komma fram nu, bara för att det inte går att leva
under krossade drömmar och dimmiga illusioner.

Jag har slutat att vakna upp mitt i natten, för att dra ner cigarettröken i mina lungor.
Det finns något som är så mycket bättre än allt det där nu.
Något som får mig helt och hållet ur balans, som får mitt hjärta att slå långt utanför och som ibland
rubbar hela min existens.
Han har gjort mig till en människa igen.

- För jag låtsas inte längre, det här är på riktigt. 
Så verkligt och äkta det bara kan bli.

/ Amanda

Jag saknar dig mindre, och mindre - jag har glömt dig en vacker dag.

"Att förråda en vän, är det värsta av brott"

Jag vet att jag har har varit ett svin senaste tiden,
jag vet att jag varit off, och ofokuserad.
Jag vet att jag klivit snett och gjort stora misstag.
- men den här gången vet jag att det inte är
jag som gjort det största felet.

Det var länge sen jag kände mig såhär besviken.

Jag har fått lov att inse att jag inte längre är ensam,
men jävlar, vad bra det känns ♥

Det bor en flicka i en spegel som jag har.
Jag är nästan som henne,
Hon är nästan som jag.