Explodera mig

Lite mer än ett år har gått sen vi satt på den där bänken i regnet.
Regndropparna kittlade mig på näsan, medan alkholen cirkulerade inutti.

Jag visste inte då vad den kvällen skulle göra med mig.
.. jag visste ingening.

Jag minns fortfarande känslan av att skrika utan att få fram ett ljud.
Som om någon knutit band på stämbanden och sytt ihop min mun.
Det gick inte .. hur mycket jag än tog i.

Du såg rakt igenom mig,
Du stängde av när jag försökte få dig att lyssna,
Du var för trött för att bry dig.
.. Du orkade inte lyssna, trots att jag hade så mycket att säga.

Du förminskade mig, förintade mig, exploderade mig, skar sönder mig, kastade bort mig,
DU förstörde mig.


... Jajajaja, jag vet, jag vet att det gjorde ont i dig också.
Jag vet att du hatade mig för vad jag gjorde mot dig, när jag rullade runt på gräsmattan och kräktes i din mammas blomkruka (hon ville döda mig hon också) 
Jag vet att du inte tyckte om när jag skrattade för högt eller pratade om något du inte tyckte om.
Jag vet att det gjorde ont i dig när jag pratade om någon annan, när jag försvann in i mig själv och vägrade prata.
Men vad skulle det spelat för roll? När du ändå aldrig orkade lyssna?

Jag försökte säga så mycket till dig, jag försökte tala om att det inte spelade någon roll för mig att du var sjuk.
Du betydde hela min värld för mig ändå, den sommaren.

Och trots att jag idag vet att jag inbillade mig, så kan jag inte släppa allt det där som blev osagt.
Det finns så mycket kvar att säga .. Men jag vet att det är för sent.


DU var en fin vän i ett litet ögonblick.
Du var den enda jag orkade luta mig mot, även om du många gånger lät mig ramla.

Jag saknar dig inte längre, och jag vet inte om jag någonsin gjort det.
- Det var så länge sen nu, att det inte spelar någon roll längre.

/ A