Explodera mig

Jag minns när jag alltid kände mig liten & ansåg ensamheten vara min bästa vän.
Jag kände så, trots att jag hade ett helt nätverk av fina vänner.
Och precis som nu fanns det alltid någon där som försökte mata mig med närhet.
Då rövknullade ångesten mig så hårt att jag tillslut vägrade att sova på nätterna.
Jag tankade mig själv med tankar tills jag nådde bristningsgränsen och iställlet
exploderade i ett hav av känslor som jag inte själv kunde hantera.
- Jag föll, kollapsade och gick sönder.
jag gick i bitar varenda morgon, och somnade ständigt med tårar brännande under ögonlocken.

Jag trodde att allt det där var över.
Att jag hade förbättrats. Att allt det där var historia.

Men igår var rövknullandet igång igen, och tankarna bytte ut varandra.
Ångesten knackade på och påminde mig om vad den var kapabel till att göra med en sån
som mig.
Tillslut visste jag varken vart eller vem jag var.
Och jag ville inte sova, förens det blev ljust ute.

.. Jag tror att allt det där handlar om att jag pressat mig själv för hårt.
Jag har tvingat mig själv att förtränga hur grym ångesten kunde vara 
och hur ont det faktiskt kunde göra.
Jag trodde väl att jag var bättre än såhär.

Jag måste nog helt enkelt lära mig att jag inte är bäst i världen på allting.
Jag kan inte alltid vara tillräckligt för precis allt och alla, hela tiden.
Och ibland kommer det att göra ont, hur pissigt det än låter.

Jag måste inse och förstå att jag inte alltid kan bli matad med närhet och bekräftelse.
jag blir tvungen att svälja stoltheten och hålla huvudet högt hur tung ryggsäcken än är.

' baby, you light up my world like no body else.