Vi har ingenstans att ta vägen.
Jag tänkte att jag skulle dela med mig av ett inlägg, fylld med ord om ingenting, eller kanske allting.
Jag väntar på att snön ska börja droppa från taken,
på att asfalten ska vara torr och på starka vårkänslor.
Jag längtar efter att få gå på gator i slitna converse,
efter solsken som värmer på naken hud & att få
vara ett lekande barn tillsammans med fina människor.
Jag skulle göra vad som helst för att springa barfota
över grönt gräs, eller att bada naken i en sjö någonstans
under en sval sommarnatthimmel.
- Men tills dess låter jag februari tristessen & verkligheten ta över.
För trots det grå och smutisga, så är det endå ganska vackert.
Idag är en bra dag, rakt igenom. Trots fysisk smärta.
Idag är bättre än på länge, en känslo-hiss som tar mig uppåt, sakta men säkert.
Det finns något som är så fint.
Något som suddar ut och kastar bort det som tidigare skrämt mig.
NÅGON som gör allt det där, utan att jag egentligen ber om det.
Något stor och vacker, som gång på gång får mig att sväva högt över marken av lycka.
Älskling, du är den finaste jag vet ♥
/ Amanda
