Explodera mig

Jag minns att jag sprang genom ett tungt sommarregn.

Pulsen var hög och jag likaså, precis som du. 

Jag vet att jag försökte skrika, men jag fick inte fram ett ljud. 

Det var som om någon hade knutit band på stämbanden.

 

Jag bar på känslor lika tunga som sten, och gång på gång

tickade klockan som varnade om nästa explosion.

.. Allt var liksom så dimmigt då, ingenting var egentligen rätt.

Allting handlade bara om dom där abstrakta känslorna som bultade innuti

och om att göra saker som kunde påminna mig om att jag faktiskt var vid liv.

 

- Du gjorde så ont i mig, endå fick du mig att hålla mig kvar,

jag höll krampaktigt för att inte släppa taget, för att aldrig någonsin släppa taget. 

Du skar och skrev och slog och sprakade och rev sönder innuti. Endå

fick du mig att tro att dom där minnena skulle vara dom finaste av alla. 

.. jag förstod inte att det skulle vara precis tvärt om.
Och det hatar jag mig själv för. 

 

Jag har nog aldrig tidigare förstått hur mycket en enda person kan påverka hela din verklighet.

Jag har aldrig fattat, förens flera år senare.

 

 

Jag vill glömma, slänga bort och radera. jag vill låtsas som att det aldrig hänt, som om jag aldrig träffat dig.

- men det är omöjligt.