Explodera mig

jag vet inte hur jag gör för att alltid falla tillbaka.
Hur jag beter mig för att alltid hamna på ruta 1.

Jag försöker varenda jävla dag.
Jag kämpar så hårt att jag oftast tappar bort mig själv på vägen.

jag vill skaffa en bra framtid.
Men det skrämmer skiten ur mig.
Det gör ont och jag krossar mig själv av att behöva bära på det ansvaret (ett ansvar som inte ens är mitt)

Jag är livrädd för att behöva lämna det här.
För att behöva packa ihop mina saker,
och lämna det trånga röda rummet.
För det där trånga röda rummet är min enda säkerhet.
Det enda stället på jorden där jag får slappna av.
Där kan jag ibland bli den där lilla flickan, som skriver meningslösa dikter om ingenting,
hon som pratar tonårsdrömmar med sin mamma - bara för att hon kan.
.. jag är så rädd för att tappa bort "henne" att jag ibland släpper taget om mig själv.


Men just nu är jag antagligen bra idiotiskt jävla förvirrad.
förlåt.