Med lyckan mitt i sorgen.

Jag skriver ord utan betydelse,
ord som bara är ord, utan att ni har en jävla aning om vad jag menar eller vill.
Jag skriver, suddar, skriver om, suddar, raderar.

Jag har så mycket att säga, men jag vet inte hur.

Hjärnan säger en sak, hjärtat en annan
och det liksom krockar
och bildar ett himla trassel innuti.

Jag vill att det ska kännas bra igen.
Jag vill vara den där Mandan som ni vill att jag ska vara,
utan att behöva låtsas.

/ A

bli inte orolig, jag är säker.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0