Snälla ge mig 2 sekunder innan du ger upp.
Det behövdes inte mer än en halv sekund för
mig att förstå hur svårt det skulle bli att leva utan dig.
Hur svårt det skulle bli att släppa taget
eller hur ont det skulle göra att se dig gå.
- En halv sekund, en stor expolosion och sen den där förbannade tystnaden.
Jag minns hur det brukade kännas att tappa kontrollen.
det var det bästa jag visste, tillsammans med billig starköl och gitarrspelande storstadspojkar.
Jag minns hur jag intalade mig själv att det var precis så det skulle kännas att vara Lycklig.
Men jag vet att jag hatade känslan av att veta att det egentligen var precis tvärtom.
Idag hatar jag att släppa kontrollen.
Den billiga starkölen luktar illa och dom där gittarrspelande storstadspojkarna sa jag hejdå till för länge sen.
- Jag kan inte längre intala mig själv hur det känns att vara lycklig.
Jag försöker hitta ett sätt för att hamna i rätt balans.
Jag anstränger mig för att hitta rätt känslor
men främst för att vara den NI vill att jag ska vara.
trots att jag egentligen vet att det är omöjligt just nu.
För vad spelar det egentligen för roll, när hela världen redan trasats sönder,
när alla drömmar lagts åt sidan eller när det inte finns en enda känsla som är på rätt plats?
/ Amanda
