jag står aldrig still.

Det har gjort ont ett bra tag nu,
Men det är okej .. jag är liksom van.

Den där ständiga saknaden som biter hårt i huden,
samtidigt som förvirringen vrider sig inutti .. för vad är det egentligen jag saknar?
- "Du har ju allt, Amanda"

Och med dom orden ekande i huvudet är det meningen att jag ska vara tyst.
Men om jag är tyst är jag rädd för att explodera, gå sönder, rasa ihop & förintas.

- Har du provat någon gång? Har du knutit band på dig själv, krupit in i ett skal
och hållt käften, medan känslorna bara vuxit, blivit större, starkare och fler?
Har du provat? Vet du vad som händer då?

Dåså.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0