tredje maj tvåtusentolv
För snart fem månader sedan lämnade jag min hemstad bakom mig,
Jag flydde tryggheten och packade ner all trasig familjelycka i lådor och påsar
& helt plötslig låg hela mitt liv sorterat i kartonger.
För snart fem månader sedan, förändrades allt.
Jag flydde från allt som jag tidigare trott var allt jag hade.
Jag kastade mig handlöst ut från en klippa, utan att veta hur långt det var ner till marken.
Jag valde helt enkelt att försöka starta om på nytt, vända blad och börja skriva på ett nytt kapitel.
Jag hade tidigare levt under, vad jag idag kan förstå, fruktansvärt svåra förhållanden.
Där missbruk av både alkohol, hash och starka tabletter valdes framför kärleken till familjen.
Där kylskåpet ekade högre och mer tomt än en gångtunnel. Där kläder aldrig tvättades och där djur gorde sina behov inomhus.
Jag hade slutat äta för länge sen, jag spelade ett fult spel både mot mig själv och många andra.
Jag rasade i vikt och orkade knappt bära min egen kropp.
När jag för snart fem månder sedan satte mig på ett tåg till den lilla byn där jag bor idag, och höll på att svimma när jag skulle kliva av pga att jag inte ätit på 48 timmar, insåg jag själv hur illa det var.
Det enda som på riktigt fick mig att leva under den tiden var att ibland få leva i någon slags drömvärld. Jag drack kopiösa mängde alkohol för att försöka döva de fruktansvärda ångestattacker jag varje dag plågades av.
När jag drack, vågade jag släppa ut det som fanns där inne. Inte genom att öppna mig och prata om det.
Utan genom att våga vara mig själv, vissa gånger gillade jag faktiskt den personen jag var under alla hundratals alkoholrus.
Mitt i ett av dessa alkoholrus träffade jag Honom. Han som vände hela min värld upp och ned, hans som gång på gång får mitt hjärta att slå dubbla slag & som ibland rubbar hela min existens.
Han som faktiskt fick mig att orka leva igen.
Han som ställde en tallrik framför mig efter dessa dygn av matstrejk och tvingade mig att äta.
Han som lät mig vara ledsen och som faktiskt fångade varenda tår.
Han som lät mig få sinnessjuka raseriutrbrott "helt utan anledning"
Han som talade om för mig att jag duger precis som jag är.
- Han som faktiskt lyckades älska en hopplös och totalt nerdragen tjej och göra henne till sin.
Jag har under de senaste fem månderna kämpat stenhårt varenda dag, för att kunna klättra uppåt igen.
Jag har fightats med en sjuhelvetes jävla ångest, jag har sagt till mig själv att jag är värdelös, att jag aldrig kommer att klara av detta.
Men vet ni?
Det blev bättre. JÄVLIGT MYCKET BÄTTRE.
Jag orkade klättra, jag började äta igen, jag gick upp i vikt, jag skaffade ett jobb, jag fick ett hem
och jag lärde mig vad trygghet innebär, jag sluta bedöva mig själv med alkohol.
Jag lärde mig att älska och uppskatta att bli älskad tillbaka.
jag har mött otroligt fina och fantastiska människor, människor som bara vill mig väl.
Jag har svårt att förstå hur mitt liv har kunnat förändras så snabbt. Hur jag lyckades ta mig så långt på så kort tid
Men på något jävla vis, så gick det. Jag klarade det.
Visst möter jag fortfarande motgångar och visst gör sig ångesten påmind ibland.
Men ingenting är längre som det var då, för snart fem månader sen.
JAG ÄR STOLT ÖVER MIG SJÄLV!
